Populära texter

Det knäpper ifrån elden samt pyser

och röken är stickig och frän

Hon sitter var tyst samt hon lyser

och kurar tillsammans med uppdragna knän

Hon är såsom hon tillhörde skogen

Ett rå – fast i människohamn

som väntar mot tiden blir mogen

i skaparens väldiga famn

Och ögonen glittrar och sprakar

och får ett förunderlig glans

Hon tänker vid alla krakar

som suckar därute nånstans…

Hon talar om Gud och den Andra

Som hittar oss nakna i skam

Hon tror för att dom sörjer varandra

i smärta att inte någonsin nå fram

Hon säger för att Gud skall förlåta

den allra svartaste själ

För oss existerar det möjligen en gåta

att någon är kapabel vilja således väl?

För hon får ingen bli över

Var finns väl förlåtelsen då?

Den gåva likt männskan behöver

Den största ett männska förmå få

Och den som kunna skänka detta största

kan även se in i ett själ

och titta hur den minsta kunna törsta

efter någon som önskar henne väl!

Så satt denna och något som har fått en viss form eller struktur orden

vid elden som sakta dog ut

om himlen samt livet vid jorden

som snart var vid väg för att ta slut

Jag hör hennes röst fast den tystnat

hur hon tar parti på grund av de små

och önskar för att jag ägde lyssnat

på allt hon berättade då!

Men mörkret det började falla

Och uppe bland änglarna bor

en särling som äl